Krönika av Lotta Bångens: Jag blir mer och mer bekväm med stigande ålder, har jag märkt. Gör som jag brukar göra, det går ju fortast så. Det är inte alltid jag kommer ihåg varför jag har en viss rutin eller gör på ett visst sätt, men det finns säkert en logisk förklaring, tänker jag.
Det kan handla om hur grytorna står i köksskåpet hemma, hur jag hänger upp lakanen i tvättstugan eller något annat som jag knappt tänker på längre. Kan det vara så att jag börjar bli bekväm på jobbet också? Gör som jag brukar göra utan att riktigt komma ihåg varför? Eller, ve och fasa, tycker som jag brukar tycka utan att ifrågasätta och vilja ta in nya aspekter?
Det vore verkligen inte bra.
Det händer så mycket nu inom energieffektivisering (som är mitt arbetsfält framförallt). Belysningsområdet är spännande. Nya ljuskällor och styr- och reglerteknik som kan sänka energianvändningen ännu mer än tidigare. Här gäller det att hänga med, läsa på om den nya tekniken, ta in andras erfarenheter, prova sig fram och INTE vara bekväm.
Jag jobbar med ett landsting där vi ska försöka att energieffektivisera bland annat på belysning. Lätt att vara bekväm och välja den teknik man brukar förstås. Men då når vi inte den energibesparing vi skulle kunna nå, vi missar potentialen i den nya tekniken. Samtidigt måste man prova med måtta som stor offentlig beställare. Belysningen måste fungera ute på plats i vården. ”Lagom bekväm” är nog ett bra motto för ett landsting.
Egenproduktion av el är ett annat område som utvecklas nu. Här gäller det också att läsa på. Hur skulle egentligen ett system med nettodebitering fungera i praktiken? Vad finns det för för- och nackdelar? Vad händer om väldigt många börjar producera el i Sverige? Ja, ”bekvämt” blir det nog inte för de som ska ta emot all el, men vilket tillfälle som vi inte får missa.
Mest spännande är kanske ändå kombinationen av egenproduktion och energieffektivisering i så kallade ”smarta nät”. Ett smart nät som ser till att produktion och konsumtion av energi sker på ett optimalt sätt. Alla resurser används så effektivt som möjligt.
Det handlar om att lära sig nya saker, tänker jag. Att ta in nytt tillsammans med de erfarenheter man redan har. Därför vill jag stolt berätta att jag numera kan crawla (ja, inte så snyggt kanske, men jag tar mig fram). Bekvämast var förstås att fortsätta bröstsimma, på tanters vis, men jag tog erfarenheten att jag kunde flyta och började försöka. Nu kan jag crawla 25 m. Vilken lycka första gången jag gjorde det!
Om vi inte alltid var så bekväma, utan ”crawlade” lite på jobbet ibland tror jag att vi skulle snabba på utvecklingen med ny teknik och vi skulle dessutom bli lyckligare!
Lotta Bångens
Krönikan är tidigare publicerad i tidningen Elinstallatören
